Bara halvdag på jobbet idag,, rätt skönt faktiskt..  Så strax bär det av in till Göteborg för luch och mys med mamma och syrran.,  Idag ska jag göra ett tappert försök att inte bränna några pengar. Hur det går vet man dpck aldrig ;)    Sen ska jag hämta Gustav hos tatueraren..

Jag har en dålig ovana att ta på mig waaay to much, och låta det bli waaay to personal.. vet inte vad det är för gen som jag har fått.. men ibland går den mig på nerverna.. Jag vill ju bara få allt att fungera,. Jag vill bara göra det så bra som möjligt så att det ska bli grymt bra., men ibland kommer det för nära bristningsgränsen.

Alla är olika, jag vet det. och alla fungerar på olika sätt, och ja, alla är inte lika bra på allt. men grundprinciperna är de samma och man måste försöka och ibland får man inte lov att vara lat.  Allt går, mer eller mindre, men allt är fysiskt möjligt.., För i grund och botten kan alla, man måste bara bestämma sig.

     Frågan är om man vågar ta klivet ut till bilen i morn, och styra mot Nordhallands ridklubb för att titta på William.. Miiiin bebis, miin prins, miin ögonsten. Även om det är två år sedan känns det fortfarande i hjärtat varje gång jag säger hans namn högt för mig själv.. Går bara inte att beskriva, det är inte som det var med de andra hästarna, han är speciell.. 
     Jag kommer att bryta ihop., det är konstaterat nu.. men jag måste.. jag måste! Jag blir helt enkelt tvungen att svälja och bita ihop till det att jag sätter mig ibilen och ska åka därifrån. För då kommer tårarna rinna, jag vet det. jag känner mig själv så pass bra vid det här laget...  Jag får helt enkelt låta dem rina ned för kinden.   för jag måste, bara få ta på honom, känna hans päls ( som garanterat är gul nu, eftersom han skiftar från rött till gult på vintern), känna hans lukt, låta hans gråa, mjuka mule andas på mig igen.

      Har ju faktiskt köpt en påse hästgodis för att tvinga mig själv att åka dit...

Over and out.