(notis; för er som nu inte råkar veta vad Kungsbacka är, så är det en liten stad, strax söder om Göteborg)

jo, precis så här gör man för att tappa bort sig i Kungsbacka..
    Man ger sig ut på en springrunda tillsammans med G och N,. jag har sprungit där en gång förrut, tidigt förra hösten någongång. observera att det är väldigt svårt att springa detta så kallade spåret om du inte sprungit det flera gånger förrut och verkligen vet vilken väg du ska springa, då detta spåret inte är som alla andra utan går några korta sträckor i skogen, genom gång tunnlar, bostadsområden och lekplatser för att sedan avslutas en kort bit i skogen igen.(och det är inte markerat någonstan hur du ska springa som det är i vanliga spår).
   det var trots detta väldigt mycket folk ute och sprang igår.. men när det ligger till så att N har legat i hårdträning när vi har varit borta och hela vintern och har lagt sig till med äckligt bra kondition och G som alltid har bättre kondis och orkar mer än han tror, medan jag liksom har tappat allt, inklusive den lilla grundkondisen jag hade plus att mitt knä inte är vad det en gång va, efter X-antal operationer.. som ni kan räkna ut själva halkar jag givetvis lite efter.. efter lite mer än halva vägen har tröttheten satt in och smärtan i knät börjar bli outhärdlig, så jag beslutar mig att gå några meter för att sedan både springa och gå lite om vartannat..  så svårt kunde det väl inte vara att hitta ? det var ju så mycket folk överallt så det va la bara att följa efter någon tänkte jag så smart... när jag kommer dit vägen delar sig i tre olika vägar är det ju givetvis inte en männiksa så långt ögat kan nå, efter några minuter dyker det upp en mamma och en son, perfekt tänkte jag, dem följer jag efter..   
   men ack så fel det kändes, kände inte igen mig någonstans och när vi hade sprungit genom ett och ett halv bostadsområde fick jag en känsla om att detta nog inte va den vägen som jag skulle sprungit.. och vad händer jo, denna mamma med son visar sig bo längst ner i bostadsområdet.. ops..  LOST va ordet ja
       trodde jag skulle hitta min väg tillbaka, så svårt och långt kan det väl inte vara ?  det sluta med att jag sprang igenom ett halvt bostadsområde till och kom ut på stora vägen och lyckades hitta min väg tillbaka till där vägen delar sig och slutet av den grusväg vi kom på., och där så käckt kommer G och N som nu är inne på sitt andra varv, kvällen är räddad och jag springer nu hela vägen tillbaka och höll mig max 1m bakom dem..  så tillslut kom jag tillbaka och nu går jag nog inte vilse där igen..  och jag ska smygträna ensam så jag får tillbaka min kondition en gång för alla..

men ändå, typiskt liksom...