innan lunch idag var jag och postade ett paket, med Küren och allt där till och skickade iväg ner till mimmi och William., samtidigt som det lättade en sten från mitt hjärta kändes det tungt...  det sista kapitlet är nu avslutat.

efter 3års tid har jag sörjt färdigt., det är slut nu., det tog slut i dag, nu ska jag gå vidare..  det känns bra, samtidigt som gråten ligger nära till hands., många kanske tycker att jag är löjlig men jag bryr mig inte ett smack faktiskt. jag minns det som det va igår, det där sista pussen på hans mjuka mule... det går inte att beskriva och det går inte att sätta sig in i hur jag känner och har känt..  för ni har inte träffat min prins, inte växt upp ihop med honom eller tagit er igenom det som vi har gjort..

jag är inte längre någon elitdressyrryttare, jag ville aldrig pajja knät (men det hjälps ju inte), jag ville ridit den sista elitserien den hösten, jag ville att slutet skulle ha blivit annorlunda..  jag har inte suttit regelbundet på hästryggen de senaste 2åren och jag vet precis fortfarande hur man ska göra., men jag får det inte att funka lika bra längre och jag använder fortfarande min tävlingsjacka som det står "elitlaget i ponnydressyr" på...   det svider, det svider mycket..

jag är inte samma person jag va för 3år sedan.,.  jag både saknar det och saknar det inte.. hade jag fortsatt hade jag förmodligen inte träffat gustav... och det hade jag ju för allt i världen inte velat riskera !

men jag har insett det nu, efter 3år har jag insett det nu., och idag går jag vidare.. jag måste, måste släppa taget..

jag behövde bara få det ur mig, innan jag släpper taget och går vidare...